Tuesday, September 12, 2017

Artikel i Omvärlden om valet i Kenya - författare Bo Göransson


bo-goransson-kronika-kenya-valet.jpg
Foto: Cecilia Bäcklander
ANALYS

Det underkända valet i Kenya – en triumf för demokratin?

Etniska gruppers inflytande över makten i Kenya måste brytas, först då kommer det bli verklig demokrati, skriver Bo Göransson, före detta generaldirektör på Sida och ambassadör i Kenya.
Den 8 augusti gick kenyanerna till valurnorna. Valkommissionen meddelade efter ett par dagars röstsammanräkning att den sittande presidenten, Uhuru Kenyatta, blivit omvald. Oppositionsledaren Raila Odinga överklagade.

Raila Odinga tillhör en av de familjer vars klaner konkurrerar om makten i Kenya. Foto:Forum/ Matthew Jordaan

Häng med Kaz och OmVärlden när hon gick och röstade


Tre veckor senare ogiltigförklarade också Högsta domstolen valet och bestämde att ett nytt val ska hållas inom 60 dagar. Det var ett unikt beslut, något sådant har aldrig hänt i Afrika. Och det handlar inte om ett oförberett eller illa planerat val. Det anses vara ett av de dyraste valen i historien räknat per väljare. På grund av gamla valfusksynder med katastrofala följder hade man köpt ett sofistikerat datasystem för 24 miljoner dollar för att hantera omkring 100 miljoner röster för att välja president, parlament, senat, guvernörer, kvinnorepresentanter och regionparlament. Det nya valet kommer också bli en kostsam historia, även för de väljare som måste bege sig till hembyarna för att rösta en gång till. I det limbo som nu infunnit sig dyker den kenyanska börsen och valutan sjunker i värde.

Domstolen beslut ses som en seger

Alla, utom sittande regering och president, hyllar ändå domstolens beslut som ett bevis på den dömande maktens oberoende i ett land där medborgarnas tilltro till sina institutioner är i botten. De internationella valobservatörerna har också blivit rejält tilltufsade av domslutet – de var ungefär 400 stycken från EU, USA och AU och förklarade att valet var fritt, rättvist och trovärdigt. Men de kunde bara se det som hände i och kring vallokalerna, de kunde inte urskilja problem i teknologin, i överföringar av resultaten till den centrala sammanräkningen – eller för den delen den ”hemliga algoritm” som det spekuleras om. Kan det ha funnits en konspiration som manipulerade valsystemet så att röster systematiskt flyttades för att säkra den sittande presidentens seger? Vad är annars förklaringen till den konstanta skillnaden mellan kandidaterna oavsett vilka valkretsar som rapporterades in?
40 000 vallokaler ska nu bemannas igen, och felaktigheterna, vilka de nu var, korrigeras. Valkommissionen fastställde till allmän förvåning att omröstningen ska ske redan inom 50 dagar. Oppositionen kräver att valkommissionen ersätts för att den har förbrukat sitt förtroende. Presidenten håller osammanhängande tal där han kritiserar domstolen och hotar med att ”ta hand om domarna” efter valet.

Kritiker blev giriga maktspelare

Kenyaner har älskat sina val – i januari 2003 flyttade jag till Nairobi och kom till ett land i politisk eufori. Demokratin hade segrat, oppositionen hade samarbetat för att störta diktatorn Daniel arap Moi, medierna var fria att kritisera och hade idogt samlat in egna uppgifter från även de avlägsnaste vallokaler för att stoppa röstfusk. Korruptionsrättegångar sändes i tv, det förtryckta civilsamhället blev de nya makthavarna. Det var underbara dagar, människor pratade fritt och öppet.
Allt blev inte så rosenskimrande – de som kritiserat makten blev själva giriga maktspelare när de fick tillgång till köttgrytorna och det var deras tur att äta, som man säger i Kenya.
Folket fortsatte ändå att rösta och mobilisera entusiasm i varje nytt val – i två folkomröstningar om en ny konstitution och i vanliga politiska val. Men makthavarnas valfiffel och rofferi ökade misstron, skärpte de etniska motsättningarna och grävde djupa skyttegravar genom nationen.  
Bakslagen blev enorma – efter valet 2007 skakades landet i sina grundvalar av ett våld utan motstycke, med en inbördeskrigsliknande situation med mord, misshandel, plundringar och fördrivningar.
Kan kenyanerna nu njuta av demokratins slutliga genombrott när en domstol går emot den allra högsta makten? Nja, de är nog inte framme än. Det är inte det första demokratiska genombrottet vi nu ser, kanske det fjärde. Och det krävs nog ett par till för att Kenya ska bli ett moget demokratiskt samhälle.
 
Kenyatta svärs in som Kenyas fjärde president. Foto:Kiprutokelvin/ CC Common 2016


Motsättningar sedan självständigheten

Det första steget mot demokrati var naturligtvis självständigheten, 1963. Men de nya makthavarna tog över mycket av kolonialisternas beteenden och prioriteringar, framför allt gynnandet av den egna gruppen. Motsättningen mellan kikuyugruppen, personifierad av den förste presidenten Jomo Kenyatta och luo, företrädd av hans förste vicepresident Odinga, fanns redan vid självständigheten och lever fortfarande, nu genom deras söner.
Men valen var rimligt fria och rättvisa under Kenyatta. Vid sin död efterträddes han av Moi, som successivt centraliserade makt till presidentämbetet, ströp tidningar, fängslade motståndare och införde enpartistat. Det interna motståndet och den internationella kritiken gjorde att Moi kröp till korset 1994 och tillät andra partier.
Det var genombrott nummer två, som dock inte innebar slutet för Mois presidentinnehav, eftersom motståndarna inte kunde enas om en gemensam kandidat. Landets kapplöpning mot avgrunden fortsatte. Ekonomin hade vid det här laget ett svårslaget rekord för ett land i fred, 14 år av ekonomisk tillbakagång.
2002 kom det som många ansåg som det tredje och avgörande genombrottet, då vann Mwai Kibaki och Raila Odinga  en jordskredsseger baserad på en stor koalition mellan de historiska antagonisterna, kikuyus och luos.
Men det var ett tvångsäktenskap, i syfte att få bort Moi och dennes inflytande i politiken. Och vid valet 2007 kom de tidigare skiljelinjerna fram. Raila Odinga ställde upp mot Mwai Kibaki och förlorade eller bestals på segern. Båda sidor fuskade. Valvåldet som följde chockade omvärld och kenyaner och präglar än idag politiken. 2013 förlorade Odinga igen, denna gång mot den nye kikuyuledaren, Uhuru Kenyatta. Valresultatet accepterades trots misstankar och anklagelser om fusk.

Maktkampen mellan familjedynastierna fascinerar 

Det nästan unika med den kenyanska politiken är den solida personkontinuiteten, oavsett politikens svängningar: Den andre presidenten var vice hos den förste, den tredje var finansminister hos den förste och vice hos den andre. Den fjärde är son till den förste.
Den Odinga som nu för andra gången utmanar om presidentmakten är son till den förste vice presidenten. Den han möter är sonen till den förste presidenten. De två familjedynastierna från luo och kikuyu har kämpat om makten alltsedan självständigheten.
Kenyanerna är maniskt intresserade av denna maktkamp, och de följer ofta politiken med etniska glasögon. Framgångar för politiker från den egna regionen eller folkgruppen tolkas positivt. Det handlar inte om att nå politiska mål utan om att det kan gynna den egna gruppen att ha medlemmar på höga positioner.
Vad kommer att hända, när kommer nästa genombrott?
Om HDs beslut står sig, ett nytt val genomförs som betraktas som fritt och rättvist, och resultatet accepteras, då har vi ett tydligt genombrott, det fjärde.
Men det behövs nog ett femte och kanske ett sjätte innan demokratins spelregler och dess kultur cementerats i den kenyanska politiken.
Basen är lagd. Ett imponerande folkbildningsarbete kring 2010 års konstitution har bidragit till att öka den politiska kunskapen. Väck en kenyan mitt i natten och hen kan förklara kvinnors rättigheter eller religionens ställning i författningen. Urbanisering och deltagande i informationssamhället kommer att ge utrymme för politik som höjer sig över de etniska grupperna, det fanns sådana kandidater till parlamentet i detta val men de nådde inte ända fram. Deras tid kommer nog.

Kenyas press har hotats många gånger, men aldrig tystats. Den är inte omutlig, den är sensationsinriktad, den vinglar i granskningarna av de mäktiga – men den är ändå bättre än medierna i de flesta av grannländerna.

Regionalisering kan stärka etniska grupper

Den regionalisering som genomförts från 2010 innebär att betydande resurser överförs till landets 47 län. Det kan på sikt bidra till att makten förskjuts från Nairobi och de centrala köttgrytorna och att besluten kommer närmare människorna och deras kontroll. Men där finns också risken att regionernas förankring i en viss etnisk grupp förstärks ännu mer, på bekostnad av nationella och gemensamma mål. Och etnicitet är på spikrak kollissionskurs med demokrati. Det behövs partier, ungdomsförbund, studentförbund och kvinnoförbund som har nationella intressen, vill och kan se bortom den egna gruppen och få anhängare från olika delar av landet.
Korruption eroderar det gemensamma kittet. Varje gång jag kommer till Kenya säger vänner – du anar inte hur korruptionen växer. Men det sa du ju förra året också, det har alla sagt varje år, hur är det möjligt? Svaret är att det tycks vara möjligt. När Uhuru Kenyatta valdes till president 2013 sa många: Han är redan så rik så han behöver inte vara korrupt, därför kan han bli en bra president. Tyvärr har de prognoserna slagit fel. Det finns många nära makten som fyller sina fickor, samtidigt som torka och prishöjningar på mat slagit hårt mot medborgarna.
Kenyanerna vill ha demokrati. De vill välja sina ledare. De vill kunna avsätta dem, och det sker i brutal omfattning, hälften av platserna i parlamentet byter innehavare vid varje val.
Nästa genombrott måste handla om både människors makt över ekonomin, de gemensamma resurserna, och att gruppens intresse ger vika för nationens eller samhällets intressen.
Tulipanaros?
Bo Göransson

Wednesday, April 5, 2017

Svältkatastrof - Bo Göransson i Utrikesmagasinet



Svältkatastrofen i Afrika beror på ansvarslösa ledare
Tom matskål. Det är inte naturens fel utan ansvarslösa ledares. Foto: Amazingmikael/Shutterstock

Svältkatastrofen i Afrika beror på ansvarslösa ledare


AFRIKA. Afrikanska länder har drabbats av den värsta torkan i FN:s historia. Men det är inte brist på regn som leder till svältkatastrofer. Svält beror istället på konflikter, kaos och krig, orsakade av ansvarslösa ledare. Världssamfundet tycks stå maktlöst inför denna insikt, skriver förre Sidachefen Bo Göransson med återhållen vrede. Sydsudans befolkning har inte drabbats av hungersnöd utan av usla och kriminella ledare, som förorsakar död och elände. Internationella brottmålsdomstolen borde spela en aktivare roll för att ställa de skyldiga till svars, betonar Bo Göransson, inom kort aktuell med en ny bok om svält och politik, skriven tillsammans med Cecilia Bäcklander.
Publicerad: 2017-04-02
FN slår larm, Afrika har drabbats av den värsta torkan i organisationens mer än 70-åriga historia. 40 miljoner människor bedöms riskera svält. Internationella resurser mobiliseras.
Människor i nöd måste få hjälp, det är det humanitära imperativet. Men fokus på det kortsiktiga behovet av mat riskerar att tappa bort diskussion av grunderna till svälten.
Uteblivna regn leder till torka och felslagna skördar, det vet vi och det gör vi normalt något åt, genom matleveranser till drabbade länder.

Thursday, December 15, 2016

Barnsoldater och rättvisa



Är barnsoldater som tvingas begå krigsbrott skyldiga ?
Pojkar som kidnappats men lyckats rymma från LRA, i ett rehabiliteringsläger i norra Uganda. Bilden är drygt tio år gammal. Foto: Cecilia Bäcklander.

Är barnsoldater som tvingas begå krigsbrott skyldiga ?


ANALYS. I decennier härjade LRA, Herrens befrielsearmé, i norra Uganda, ledd av Joseph Kony. Hans styrkor massakrerade, lemlästade, torterade, tog barnsoldater och sexslavar. En av de barnsoldater som rövades bort från sin familj för att sedan begå ohyggliga gärningar, först som soldat och sedan som befäl, var Dominic Ongwen. Han står nu åtalad inför Internationella brottmålsdomstolen ICC för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Cecilia Bäcklander visar vad som ligger i domstolens vågskål.
Publicerad: 2016-12-13
Har barnsoldater, som tvingats in i krig, ansvar för sina handlingar?
Det är den fråga som Internationella brottsmålsdomstolen i Haag, ICC, nu ställer när den inleder rättegången mot Dominic Ongwen. Rätten kommer att få höra vittnesmål om de mest brutala brott. Dominic Ongwen var befälhavare i den mordiska rebellrörelsen Herrens befrielsearmé, eller LRA (Lord's Resistance Army), som i decennier härjade i norra Uganda. Men Ongwen var också barnsoldat, bortrövad vid tio års ålder och drillad in i kampen av ledaren Joseph Kony. Alla kidnappade barn tvingades begå övergrepp, mörda och lemlästa, ibland sin egen familj och sina egna hembyar.
Kan en sådan person ställas till svars för sina handlingar? Han tvingades ju bli en mördare. Ongwen ska åtalas för 70 fall av krigsbrott och brott mot mänskligheten – mord, våldtäkt, sexslaveri, tortyr, plundring och rekrytering av barn till väpnad strid. Det är första gången ICC åtalar en tidigare barnsoldat.

Wednesday, November 23, 2016

Artikel i Röda Korsets tidning Henry om Dadaab

Ainab sitter på sin säng i flyktinglägret Dadaab
KATASTROFER

16 nov 2016

"Mitt barnbarn hjälpte mig att fly torkan"

Getterna och kamelerna var hennes levebröd. Men när till och med djuren dog på grund av torkan fick Zeinab hjälp av barn­barnet att fly landet i en lastbil.

Zeinabs Diis Osman lever nu i ett flyktingläger i Kenya men drömmer om sin barndom i Somalia. Hon har inte en enda bild, inte ett enda minne med sig från sitt långa liv i hemlandet.
– Jag var lycklig då, jag hade en bra familj. Vi hade mycket boskap. Jag fick gå i skolan och lära mig läsa och skriva.
När hon var 80 år tvingade torkan och konflikterna bort henne. Nu är hon 86 och säger att hon är beredd att flytta igen, om hon måste. Zeinabs familj var nomader, de hade många getter och kameler och när det var torrtider fick de hjälp av staten.

Thursday, November 17, 2016

Artikel i Omvärlden om Etiopien - av Bo Göransson och mej


Protester i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Etiopiens regering kritiseras för behandlingen av den största folkgruppen oromo, studenter har mördats och jordbrukare har fördrivits från sin mark med motivet att marken ska användas till ”utveckling”.
Protester i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Etiopiens regering kritiseras för behandlingen av den största folkgruppen oromo, studenter har mördats och jordbrukare har fördrivits från sin mark med motivet att marken ska användas till ”utveckling”.
Foto: Gadaa/Flickr


ANALYS

Etiopien − på randen till ett inbördeskrig

Kontroll, angiverier och en hårdnande säkerhetsapparat har gjort befolkningen allt mer desperat. Bo Göransson och Cecilia Bäcklander tror att landet kan vara på randen till ett inbördeskrig.
Etiopien har 100 miljoner invånare, en mångårig historia av väpnad kamp, en hårdhänt säkerhetsapparat och gott om vapen bland civilbefolkningen. Den 9 oktober deklarerades undantagstillstånd. Kunskapen om vad som händer i landet är dålig. Journalistiken är under strikt kontroll. Internet stängs ner helt ibland och bloggare fängslas. Men det är ändå de moderna kommunikationerna som lett till spridningen av protesterna. I månader har bilder på blodiga människor i diken, på vägar och på bårar spritts över nätet. Regional och federal polis har attackerat fredliga protester men inte lyckats kväsa dem trots hundratals dödsoffer. Utländska företag och statliga verksamheter har förstörts.
Med undantagslagarna är demonstrationer förbjudna. Till och med gesten med armarna korsade vid handleden som de protesterande använt som symbol för fredligt motstånd är nu olaglig.

Saturday, October 22, 2016

Om stängningen av Dadaab - artikel i Omvärlden av Bo Göransson den 19 oktober


Bild på världens största flyktingläger, Dadaab i Kenya.
Den kenyanska regeringen vill tömma världens största flyktingläger, Dadaab, i november. Vad är egentligen orsaken? Och hur ska det gå till? Den internationella kritiken är skarp, men resignerad, samtidigt anklagar den kenyanske vice presidenten, William Ruto, väst för att inte ta sitt ansvar.
Foto: Flickr/UNICEF


ANALYS

När världens största flyktingläger ska tömmas

I november ska världens största flyktingläger, Dadaab i Kenya, tömmas. Men vad är egentligen orsaken? Är det för att det är för dyrt – eller för att lägren hyser terrorister? Bo Göransson, före detta generaldirektör på Sida och ambassadör i Kenya, tror att regeringen målat in sig i ett hörn.
I Dadaab, världens största flyktingläger, har tre generationer somalier fötts, levt och dött. De första tog sig dit 1992 då Somalia fallit samman i inbördeskrig och laglöshet, nu bor 300 000 flyktingar i lägret. Den kenyanska regeringen har varnat att det ska vara tömt i november. Den internationella kritiken är skarp, men resignerad.
Hur ska det gå till att tömma denna gigantiska flyktingbosättning? Jag besöker Dadaab i september 2016, samtidigt som världens ledare samlas i New York för att diskutera den globala flyktingkrisen, där den kenyanske vice presidenten William Ruto anklagar väst för att inte ta sitt ansvar.
Dadaab är en liten, vindpinad och isolerad stad i nordöstra Kenya, en timma med flyg från huvudstaden Nairobi, åtta med bil, tre till somaliska gränsen. Utanför staden, i olika riktningar, ligger de fem flyktingbosättningarna utan vilka få hade hört talas om Dadaab. Den överväldigande majoriteten i lägret är somalier, men där finns också ugandier, kongoleser, etiopier och sudaneser.

Gratis mat och vatten i lägren

Marken är brun, torr och platt, horisonten syns i alla riktningar. Glesa taggbuskar och tuvor skymtar som smutsgröna fläckar. Husen är av lera eller kupoler av långa, böjda trägrenar, täckta med plastbitar och tyg. Här och var plåttak. Moskéerna jag ser är halvstora lador av korrugerad plåt.
Flyktingarna har inte rätt att arbeta och försörja sig och de får inte bosätta sig i Kenya, utgångspunkten är att de snarast ska återvända hem. De får gratis mat och vatten, liksom grundläggande hälsovård och utbildning. Små butiker finns.
Konfliktytorna mellan flyktingarna i lägret och kenyanerna i staden är potentiellt många. Kenyanerna får inte fri mat och vatten. Skolorna och sjukvården i lägret anses vara klart överlägsen stadens. Flyktingarna får inte ha boskap men många håller getter som konkurrerar om betesmarkerna. Markförstörelsen är enorm. Men staden får också inkomster från flyktingarna, genom försäljning av varor, smuggling och den utländska närvarons köpkraft. 

We are Dadaabians - artikel i Omvärlden 19 okt 2016


dadaab.jpg
Foto: Cecilia Bäcklander, Collage: OmVärlden
NYHET

”We are Dadaabians”

I flyktinglägret Dadaab i Kenya har många människor levt hela eller stora delar av sitt liv. De är mer "dadaabianer" än somalier eller etiopier. Nu hotas lägret av stängning. OmVärlden har pratat med några av de boende.
Världens största flyktingläger, Dadaab, ligger i Kenya och öppnades för mer än 25 år sedan efter att inbördeskriget brutit ut i Somalia. Dadaab har sedan fyllts på med fler människor för varje torka och varje ny krigssituation på det katastrofdrabbade Afrikas Horn. Här lever nu runt 300 000 människor. 
De som bor i Dadaab drömmer om att bli uttagna som kvotflyktingar eller att få möjlighet att studera i Kenya eller utomlands. Men när lägret nu hotas av stängning sprider sig en oro och många vill stanna. För många som har vuxit upp i Dadaab, eller bott där i många år, har det "dadaabianska" kommit att bli en viktig del av deras identitet.
Dessutom kan skolgång och sjukvård vara bättre i Dadaab-lägret än på andra ställen. Och även om det inte är meningen att man ska arbeta i Dadaab så har en ekonomi skapats som ger inkomster både till lägrets och den närliggande stadens invånare.